Cross-spektakel med extra allt i Belgien!

Stolt presenterar vi ännu en krönikör på velo.se – Cykelcrossdrottningen Åsa Erlandsson! Läs och njut av hennes äventyr!

Ludde och "The Darvell Devils"

Ludde och ”The Darvell Devils”

Jag är precis hemkommen efter en vecka i Belgien, där jag varit tillsammans med några andra svenska cyklister. Vi har bland annat kört en världscupstävling i cyclocross i kuststaden Koksijde.

Att vara i Belgien som cyklist kan bli lite av en chockartad upplevelse. Som tur är chocken i positiv bemärkelse. Här hemma är man ju van vid att bemötas av ett allmänt ointresse och okunskap som cyklist. I Sverige är det fler som inte vet något om hur det går till att tävla i cykel än de som kan tänkas veta något om någon disciplin och då är det oftast landsvägscykling som folk har lite koll på.

I Belgien är det nog snarare omvänt. Det är fler som har koll än som inte har koll. Cykling är en av de största sporterna i landet. Landsväg är givetvis den absolut största disciplinen, med alla legendariska tävlingar och tillhörande cyklister, men jag vill nog påstå att cyclocross inte ligger långt efter rent publikmässigt. För det just publikvänligheten som är en av cyclocrossdiciplinens största fördelar. Med en bana på ca 3 km kan tävlingen köras på ett kompakt område, all publik är samlad och kan lätt följa cyklisterna. Ibland är det 50 000 åskådare eller mer på tävlingarna i Belgien och har man en gång kört en tävling med sådan publik, är det lätt att man känner ett behov av att få komma till Belgien och tävla.

För belgarna är cykel underhållning, något man åker och kollar på en söndagseftermiddag och kan tänka sig att betala ganska så bra för att få se (vem i Sverige skulle kunna tänka sig att betala 100 kr för att kolla på en deltävling i CX-cupen?). Och inte minst,det är en orsak till att få dricka några öl och äta en pommes med majjo eller två, under tiden. Som cyklist känns det rätt så mäktigt och framför allt ovant att få vara en del av denna underhållning, att någon vill komma och betala för att få titta på när man cyklar. ”Cross spektakel” – sa speakern flera gånger innan starten i Koksijde, och det är precis vad det är i Belgien.

Man skulle kunna ta liknelsen med att man i Sverige går på en fotbollsmatch en söndag. Supporterkulturen finns liksom i fotboll i allra högsta grad i cylocross, med organiserade supporterklubbar som hejar på en speciell cyklist. Huliganismen och bråkstakarna verkar dock inte intressera sig för cyclocross och skönt är väl det.

De stora stjärnorna som Sven Nys och Niels Albert har stora, organiserade supporterklubbar med egna hemsidor, upptryckta jackor och mössor som visar vem de tycker är den bästa cyklisten. Likt fotbollssupportrar kommer det i gemensam trupp till tävlingarna.

Men även vår egen Magnus Darvell har belgiska supporters, ”The Darvell Devils”. De är inte så många, men mycket hängivna och hejar även på andra svenska cyklister.

De belgiska cyclocrossfansen strategi verkar vara att bestämma sig för att ”-henne eller honom ska jag heja på” eller ”-jag ska bara heja på cyklister från Skandinavien” och så gör de det. Oftast är det ju någon av de allra bästa Belgiska åkarna som blir föremål för idolskapet. Men det roliga med det här är att cyklisterna inte behöver tillhöra den absoluta toppen för att folk ska gilla dem. Alexander Revell, killen från Nya Zeeland, som i princip alltid kommer bland de sista i herrklassen, oftast avplockad med halva loppet kvar är omåttligt populär. Folk uppskattar hans kämparanda och långa skägg. Han verkar också vara en trevlig kille, vilket givetvis ger plus i kanten. Han möts alltid av jubel när han är på banan. Men även vi nordbor får sin beskärda del som sagt. Själv fick jag helt oväntat en flaska mousserande vin av en kille som av någon outgrundlig anledning tyckte att jag var bra och när vi dagen efter tävlingen tog en fika under rullpasset, ville en annan cafébesökare prompt bjuda oss på något att dricka, eftersom han varit och tittat på tävlingen dagen innan och sett oss med de blå-gula kläderna.

Idolkort är något som cyclocrosspubliken väldigt gärna vill ha. Har man, som i mitt fall, inga idolkort att ge dem (för jag kunde ju inte i min vildaste fantasi tro att någon skulle vilja ha idolkort på mig) blir de lite besvikna, trots att de precis har tagit kort på en med sin värstingkamera. Tryckta idolkort med namn och sponsorer ska det vara!

Det är väl främst det här med publiken, uppmärksamheten, intresset och hängivelsen som lätt kan ge oss svenska cyklister, den där chockartade, lite smickrande känslan. När man är van vid kanske i allra bästa fall 100 åskådare på en tävling och att i undantagsfall få se resultatlistan från loppet publicerad i den lokala tidningen efter tävlingen, är det kanske inte så konstigt att man blir lite överväldigad av närmare 50 000 jublande människor runt banan och att man dessutom får skriva en och annan autograf efter målgång. Samma sport, men ändå så annorlunda.

Så till den självklara frågan. Kommer det någonsin kunna bli så här i Sverige? För min egen del tror jag inte att det är omöjligt, cyclocross ÄR oftast fantastiskt roligt att titta på, men det kommer troligen inte ske inom de närmaste åren. Det finns en cykeltradition och kultur i Belgien som inte kan jämföras med Sveriges, man får inte folk att gå och kolla på cykel en söndagseftermiddag på samma sätt som fotboll av sig själv. Intresset för motionscykel växer för varje år och det är givetvis positivt. Men bara för det finns det inget som säger att intresset för att titta på cykeltävling kommer att växa. Det behövs lång tid och rätt typ av marknadsföring för att skapa ett publikt  intresse för något.

De här hemma, som liksom jag brinner för cyclocross -ta er ned och titta på en riktigt stor cyclocrosstävling i Belgien, det kommer att göra er gott och ge massor av  ny inspiration av crosskaraktär, och idéer över hur vi kan utveckla cyclocross och cykling överlag här hemma.
Jag lovar!

Kyliga crosshälsningar,

Åsa Erlandsson