Åsas krönika: De dopade ”hjältarna” har förstört för många – Men det finns hopp!

Media har överösts med dopingshistorier den senaste tiden. Cykel och längdskidor har varit de idrotter som man fokuserat på mest och det är givetvis väldigt tråkigt för oss som är aktiva inom dessa sporter och som gärna vill att även folk utanför den ska se och uppskatta det vi själva brinner för. Man vill ju inte att folk ska sätta ett likhetstecken mellan cykel och dopning, vilket många verkar göra idag.

Jag har länge funderat på om jag överhuvudtaget ska kommentera det här med dopning i cykelporten. Å ena sidan har jag haft svårt att få ur mig det jag tycker och tänker om ämnet dopning jag å andra sidan har tyckt att jag kanske borde skriva om något roligare. Dessutom anser jag mig inte som särskilt insatt. Att jag ändå valde att skriva om det beror väl främst på att det berör mig och alla andra inom idrottsrörelsen, samtidigt som de cyklister som nu tar bladet från munnen och erkänner sitt dopande, var i sitt esse under den tid som mitt eget cykelintresse skapades, alltså under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet.

-Do you have ”good doctors” in sweden?
Den frågan fick jag för några år sedan av en vän i ett land där cykling är en av de största sporterna. Jag tänkte inte riktigt då och svarade något i stil med: Jo, det finns väl bra doktorer, men man ska helst gå till någon privatmotaging eller till en idrottsläkare. Jag tyckte väl intresset över den svenska vårdapparaten var aningen märkligt, men reflekterade inte så mycket mer över det sen.

Det är först några år senare som det gått upp för mig vad som egentligen avsågs med ”good doctors”. Och en annan mycket fördånande sak: frågan kom inte från någon som tampades i den absoluta världseliten, utan från en cyklist på ungefär den nivå som jag själv var då. Frågan är väl ungefär det närmsta jag kommit dopning i samband med cykling, förutom att jag tävlat mot cyklister som senare skulle visa sig vara dopade plus att jag vistelserapporterat och ansökt om dispens för den medicin jag använder för min astma hos RF.

Innan jag själv började cykla, var jag inte särskilt intresserad av cykelsport, jag kollade väl på touren och girot ibland, kände till några av de största stjärnorna inom landsvägscykling och tyckte det var ganska fränt när de cyklade uppför de där höga bergen. När jag själv började träna mtb och köra lite långlopp blev givetvis intresset lite större och jag började få mer koll på läget. Jag fick som så många andra mina favoritåkare i Tour de France och Giro-klungorna. Oftast var det bergs-specialisterna som blev mina favoriter.

Jag inspirerades av dem, de fick mig att träna mer och bättre och de fick mig att älska att cykla i bergen. Det är idag mycket tråkigt att inse att av dessa favoritcyklister på landsväg har alla utom en (1) inte åkt dit för att ha dopat sig. Det är svårt att inte känna sig lurad på det man tyckte var inspirerande, snabba cyklister.
1999 gick mtb-VM i Åre, vilket var en annan stor inspirationskälla för mig som nybliven mtb-cyklist. Mtb har ju inte samma nedsolkade historia med dopning som landsväg, men vid en snabb granskning av resultatlistan här, blir det rätt skrämmande.

Av topp fem i herrarnas XC-lopp har tre under senare tid testat positivt för dopning, alternativt erkänt att man använt dopning. En fjärde av de fem har aldrig åkt dit för dopning, men har gjort andra brottsliga handlingar. Bland damerna har vinnaren av XCVM-loppet åkt fast för dopning för bara några år sedan. Ingen av dessa åkare testade positivt efter tävlingarna i Åre VM, men en av dem har erkänt att han dopat sig under samma år.

Man får ju som aktiv cyklist ofta stå till svars för varför ”alla” dopar sig och det är inte helt lätt att försvara den. Det är lätt att vända taggarna ut och visa att idrottare inom andra sporter minsann också dopar sig, fast man gör inte så mycket tester i just dessa idrotter. Personligen tror jag inte denna klassiska ”kolla-på dom! Dom-är-lika-dåliga/sämre”-taktiken. Cyklingen har fått den här stämpeln av en anledning (bland annat för vad dessa gubbar jag tidigare inspirerades av gjorde när de var aktiva).

Jag tror inte man tvättar inte bort den genom att skylla på att andra sporter inte gör tillräckligt med tester, även om det i många fall är alldeles sant och att det givetvis är otroligt dumt och ”orättvist”, eftersom det görs oändligt mycket fler tester inom cykelsporten än inom andra idrotter. Å andra sidan, -under den tid jag själv vistelserapporterade till RF (dvs. angav var jag befann mig 3 dagar i veckan, under ca 2 års tid) kom de inte hem till mig en enda gång för att göra ett test utom tävlan. Fast kanske säger det mer om hur lite tester som görs i de idrotter som gör färre tester?

Liksom många andra, känner jag mig så klart besviken på dem som tidigare var mina hjältar. Men det är också den där känslan man verkligen inte vill ha när man tittar på idrotter som cykling och skidåkning. Känslan som säger att man kanske inte kan lita på det man ser och att man inte längre, av rädsla för att i efterhand bli lurad, ens vågar förundras över snabba cyklister som man gjorde innan. Det hade ju varit väldigt tråkigt om samma scenario skulle upprepa sig och att vi skulle få se en liknande härva om ytterligare tio år, jag hoppas innerligt att det inte blir så.

Det finns dock krafter inom cykelsporten som jobbar dock hårt mot dopning och dess kultur. Ett färskt exempel, där man verkligen drivit antidopningsarbetet till sin spets, är den nystartade Enduro World Series, som alltså kan ses som endurocyklingens ”världscup”.

I reglerna för denna cup kan man läsa följande under avsnittet anti-dopning:

”With the interests of keeping enduro mountain biking clean from the start and to avoid the spirit and reputation of enduro mountain bike racing from being brought into disrepute, any cyclist, regardless of cycling discipline, who has previously been found guilty by any court or regulatory body of any use of or involvement with banned, performance enhancing drugs will not be entitled to compete or take part in any Enduro World Series event.”

Det är alltså inte möjligt att starta för cyklister som tidigare åkt fast för att ha använt förbjuda, prestationshöjande substanser.Kanske är det regler som dessa som måste till för att få bort skiten? Kanske räcker det inte med att ”bara” bli avstängd och eventuellt få betala böter efter en förseelse. Kanske kan vetskapen om att man riskerar att inte längre ställa upp i tävlingar på världselitnivå längre om man dopar sig, kan göra att cyklister väljer att inte ta just det steget?

Jag hoppas i alla fall att det i framtiden ska bli mer fokus på de RENA cyklister som finns i alla våra cykeldiscipliner! Att inte dopa sig är ju det coola, vet ni väl?

Åsa:

www.asaerlandsson.blogspot.se/