Frankrike Runt: Lite historik – dopad eller icke dopad?

De som har lite intresse av historien runt Frankrike runt kan inte ha undgått vetskapen om den tragiska dag då engelsmannen Tom Simpson förolyckades i hettan uppför Mount Ventoux under 1967 års tävling.

På den här tiden fick inte åkarna ta emot vatten från följebilarna så ibland stannade cyklisterna och tog för sig för glatta livet på de barer som dök upp längs rutten. Vid ett av dessa tillfällen gjorde Simpsons unga hjälpryttare Colin Lewis en räd mot en bar och kom ut med ett byte bestående av några Coca-Cola-flaskor och en butelj konjak fylld till fjärdedelen.

Simpson, som var dålig i magen bad om om konjaken och halsade det som återstod. Magsjuk som han var kunde han inte äta något och vid foten av Mont Ventoux fyllde han åter på sitt konjaktsförråd. Alkoholen hade en lugnande effekt på en amfetaminpåverkad kropp; men inte var drycken speciellt nådig i kombination med en otrolig hetta, magsjuka och dopingmedel.

Simpsons inställning till prestationshöjande medel var ganska ofilosofiskt och rakt på sak:

- ”Om  man dör av tio så tar jag nio”, var Simpsons filosofi vad det gällde mängden man borde ta.

Lagkamraterna i det engelska laget var oerfarna vilket även lagledningen var. Tom Simpson var kungen och ingen som man sa emot. Upp mot toppen av backen gick Simpson med i en attack, blicken var helt tom på Tom och ledarna försökte få kontakt med honom för att ge honom något att dricka.

Simpson vare sig såg eller hörde något; han trampade fram som i trance. När han till och med försökte sig på en attack utan att det nämnvärt blev en fartökning sa lagkamraten Lucien Amar:

- ”Sluta med det där tramset”. Amar fick inget svar och tyckte att Simpson betedde sig konstigt då han började sicksacka över vägen.

En bit längre upp stod mekanikern Harry Hall och ledaren Alec Taylor som både oroade sig över om Simpson överhuvud taget skulle klara av backen. Dock uppfattade de inte situationens allvar utan ropade att han fick skärpa till sig!

En kort stund senare fattade Hall att något var allvarligt fel då Simpson cyklade med huvudet hängande ned mot ramen och plötsligt gick omkull. Värmen var olidlig de vita kalkstenarna reflekterade effektivt solens strålar.

Trots att de båda ledarna försökte få Simpson att ge upp trotsade engelsmannen de båda och ville fortsätta. Han kom åter upp på cykeln och fortsatte ytterligare 400-500 meter innan han åter vacklade fram och tillbaka över vägen, snar till att ramla av cykeln.

Hall och Taylor hoppade ur bilen och tog tag i Simpson för att lägga honom ned vid vägens sida. De fick hjälp av några åskådare. Händerna satt krampaktigt runt styret och han var gulblek i ansiktet och helt uttorkad. Ingen svett föll från honom. Han var i princip uppbränd innifrån.

Tourläkaren Pierre Dumas kom fram till Simpson och försökte väcka liv i den uttorkade amfetaminfyllda kroppen – förgäves. Simpson flögs iväg med helikopter till sjukhus och dödförklarades lite senare.

”Upp, upp”, blev Tom Simpsons sista ord.

Hans död blev en djup chock för fältets övriga åkare. Det var många som använde samma ”cocktail” som Major Tom och de alla kunde ha befunnit sig dödens rike denna dag.

En som vid denna tiden var en flitig dopingdebattör var Jacques Anquetil. Och han tvättade gärna den smutsiga byken offentligt med sina uttalanden där han berättade att doping, det var rutin inom cykelsporten. Och i en radiointervju hade den italienska nationalidolen Fausto Coppi medgett att han, såväl som de flesta andra, tog sig en ”cocktail” inför tävlingarna.

Anquetil var en hetlevrad fanbärare på åkarnas sida då myndigheterna och tävlingsorganisationerna inledde kampen mot doping. Kontroller och förbud skulle bara göra dopingen farligare menade han och la även till:

”Dopingen var nödvändig för att man som cyklist skulle kunna behålla hälsan och sköta sitt jobb som proffscyklist. Man måste vara väldigt enfaldig om man tror att ett proffs orkade tävla 235 dagar per år och orkar hålla farten uppe utan stimulerande medel”.

En gång, hade Anquetil, tillsammans med italienaren Ercole Baldini, kommit överens om att de skulle köra ett lopp odopade för att se vad som hände. De båda dominerade loppet men blev helt utpumpade av sina ansträngnngar och båda svor på att aldrig göra om det igen – ja, tävla rent alltså.

Anquetils ultimata argument har också sina poänger:

”Se på mig! Jag har kört dopad och gjort så med bra vägledning och nått riktigt långt. Det är inget fel på mig men det hade det säkert varit om jag kört odopad.”

Källa: Boken ”Tour de France – Historien om världens största cykellopp” – av Joakim Jakobsen – Natur & Kultur
www.nok.se