Recycling i dess rätta bemärkelse: Torben lagade sin kraschade 72-cm-ram

Vi känner en kille som gillar att träna – och cykla – och cyklar han så gör han gärna det på ”tid” – för att se hur snabbt man kan ta sig från punkt A till B? Vi har upplevt några surrealistiska övningar längs motorvägskanter och igenkorkade vägar i Stockholmsområdet med ”Torben”; allt i jakten på ett nytt rekord. Speciellt minns jag en fartfylld upplevelse från Sollentuna till Bromma där vi knökade oss fram bland bilarna på motortrafikeleden – men vad gjorde det? Det blev ju nytt rekord.

Torben mäter 208 centimeter och varandes så lång är det alltid svårt att få tag på en passande cykel. Därför tröttnade Torben en dag och bad ECI-grundaren Tord Lönnquist att bygga honom en racer – en racer som Torben trivdes galant på; tills den dagen han kraschade den. Här är Torbens story om hojen som han gillar så mycket att han lagade den efter en till synes hopplös mosning i en vurpa: 

”Jag måste  berätta varför jag gör mig besvär att laga ett gammalt ”staket”, som ni kallade den när jag tränade med dig och Djurgårdens cykelklubb för typ 30 år sedan. (Personen Torben refererar till är redaktör Edgren som på den här tiden; 1986, tävlade för Djurgårdens IF).

Storyn är att Tord Lönnquist byggde den högsta cykeln han byggt under sina 40 år som cykelbyggare. Cykeln köpte jag på en onsdag, cyklade 4 mil på torsdagen, käkade pasta på fredagen och cyklade Mälaren runt, 33 mil, på lördagen. (Jag körde cross då.)

Några år senare så cyklade jag i närmare 50 blås ner för Odengatan, (Försökte slå rekordet 12 minuter Brommaplan-KTH), då en budbil hittade en lucka i kön bredvid bussfilen som jag kom i. Det resulterade att jag körde över en Volvo 745, gjorde bucklor i taket och landade 15 m längre ner.

(En lustig, smått surrealistisk, anekdot är att budbilschaffisens första fråga var om jag hette Torsten eftersom han kände igen mig från en crosstävling och jag svarade ”nej, det är min pappa” eftersom han heter det. Jag hade ju spräckt hjälmen och var ganska groggy. Samtidigt stannade en SL buss och chauffören öppnade dörren och frågade upprört om jag behövde vittnen, för det fanns en hel buss full som han uttryckte det. Jag behövde inte det sa budbilskillen när jag tittade på honom. Vi lastade in cykeln och åkte till budbilsfirman för att skriva i rapporten och där satt VD’n, Malte, som var en klasskompis som jag inte träffat sedan grundskolan!)

Cykeln var ju skrot så Tords son Mats Lönnquist byggde en ännu högre cykel, 72 cm. Ändå fick jag svarva min egen sadelstolpe för att det inte fanns tillräckligt långa.

För några år sedan så åkte jag in i en skåpbil nerför en backe i Sumpan eftersom jag var sist i en seriekrock vid ett rödlyse. Man kan tro att hjul eller gaffel ska ge vika, men hela ramen vek sig. Spräckte hjälmen igen och gick fram till chauffören, som utan att gå ur bilen sa ”släng in cykeln där bak så kör jag hem dig”. Han trodde att smällen var när han åkte in den framförvarande bilen och var lättad att det bara var lilla jag som kom. Även här visade sig att vi hade gemensamma vänner och varit i samma bransch så det var lika surrealistiskt igen.

När jag nu skulle städa garaget och slänga hojen så tänkte jag att jag kan i alla fall försöka att räta ut den först, tog den till landet och hittade en domkraft till en Fordson -56a som passade perfekt med några vedträn emellan. Tryckte isär den och den fungerade perfekt. Nu använder jag bara den cykeln efter att förstärkt den med en bit påsvetsat ramrör och kolfiberförstärkning. Det är genuin lycka!