Vårklassikerna – uppvärmning inför sommartävlingarna

I takt med att kung Bore släpper sitt grepp om norra halvklotet börjar även cyklisterna leta sig ut på de första träningsrundorna. Tävlingssäsongen, oavsett om det gäller en motions- eller elitnivåsatsning, är sedan länge utstakad och nu är det dags för nästa steg i den lagda planen. För många elitcyklister, men även en och annan motionär, handlar det om vårklassikerna – loppen som brukar ses om en förberedelse inför Giro d’Italia, Tour de France och Vuelta Espana, men är för en del cyklister säsongens huvudmål.



Loppen som samlas under uttrycket vårklassikerna är:

  •      Milano-Sanremo
  •     Flandern runt
  •     Gent-Wevelgem
  •     Paris-Roubaix
  •     Amstel Gold Race
  •     La Flèche Wallonne (Vallonska pilen)
  •     Liège-Bastogne-Liège

I samband med cykelloppen anordnas även motionslopp som vanligtvis går dagen före det aktuella loppet. Om du är sugen på en ny utmaning i form av att tävla i Europa är de här loppen gyllene tillfällen. Många av dem går i norra Europa vilket gör att inte resvägen blir så lång. Om du dessutom kan dra ihop och få med dig några träningskompisar kan resan bli en rätt trevlig roadtrip. Ifall ni behöver sysselsättning under resan kan ni ju alltid lägga ett bet hos Bettingselskaper på vem som tar hem Giro Italia, Tour de France och Vuelta Espana.

Om du inte känner till vårklassikerna sedan tidigare kan det vara bra att notera att många av dem går på kullersten i terräng som kan vara minst sagt kuperad. Det gäller alltså att förbereda sig både för punkteringar och i värsta fall omkullkörningar då kullerstenen blir såphal om det regnar. Här handlar det alltså inte alltid om ett, ur tävlingssynpunkt, hyfsat bekvämt lopp på plan mark utan i vissa fall en studsig och mycket krävande bansträckning.

Det lopp som räknas till det allra värsta när det gäller kullerstensbeläggningen är Flandern runt. Inte nog med att underlaget är minst sagt förrädiskt, för att göra det hela lite mer spännande går bansträckningen dessutom upp och ner för korta men branta backar, som självklart är belagda med gatsten och ofta smala. Sedan loppet arrangerades för första gången har det vid ett flertal tillfällen varit på väg att försvinna, först beroende på för lågt antal deltagare och sedan på grund av att man, efter andra världskrigets slut, började belägga vägarna med asfalt istället för kullersten. Tack vare grundaren Karel Van Wynendaeles envishet att leta upp småvägar med kullersten, så branta att bara traktorer kunde ta sig fram, överlevde Flandern runt som tävling.

Det andra loppet är Paris – Roubaix, som alltid går exakt en vecka efter Flandern runt, där 55 kilometer av totalt 261 går på dåliga kullerstensbelagda gator. Det är inte för inte som tävlingen
kallas ”l’enfer du Nord”, eller ”helvetet i norr” på svenska. Uttrycket ska ha myntats av en journalist i Paris efter första världskriget. Norra Frankrike som varit mer eller mindre en enda stor skyttegrav under kriget, bidrog till att 1919 års upplaga av Paris – Roubaix kantades av bombkratrar och skyttegravar som fortfarande stod öppna. Numera är det inga gropar av den karaktären som cyklisterna behöver ta hänsyn till men kullerstensunderlaget är allt annat än jämt. Kvaliteten på de olika sträckorna definieras via ett siffersystem där en etta betecknar ett underlag i bästa möjliga skick och en femma betecknar det värsta möjliga.